I allhelgona ska man tända ett ljus för att hedra de som inte längre lever bland oss här på jorden.
Jag tänder gärna ett ljus. Alla dagar hela året, för min älskade son.
Man kan tro att det ska "bli bättre" eller att saknaden ska mattas av på nåt sätt.
Men det gör inte det.
Och det är heller inget som jag önskar.
Jag ser hellre att minnet lever vidare lika levande som det alltid har varit.
Ludvig finns inte längre i den här världen, och det är nåt som man som förälder tvingas acceptera. Men det betyder ju inte att man tycker att det är okej.
Det finns så många fördomar om hur det är att förlora ett barn.
En av de fördomarna är att man ska "komma vidare".
En annan är att det ska "gå över".
Inget kan vara mer felaktigt.
Det går inte att "komma vidare" efter att ha förlorat ett barn.
Det är helt enkelt inte så det fungerar.
Inte heller kommer sorgen gå över.
Sorgen är för alltid. Lika självklar som att kärleken är för evigt.
Kärleken har en början, men inget slut.
Det gäller även sorgen.
Sorgen har en början, men inget slut.
För sorgen är en del av kärleken.
Det sägs att sorgen är kärlekens pris.
Jag vet inte om det är sant.
Det kan låta som något hotfullt och skrämmande i så fall.
Som om man samtidigt säger "Ja, älska du om du törs, men det kommer kosta dig en massa sorg i så fall".
Kärlek är inget val. Det är något som kan ske om man öppnar sitt hjärta.
Det går utan tvekan att leva hela sitt liv utan att öppna sitt hjärta och låta kärleken få överskölja sig. Men frågar är snarare om det är värt att leva ett liv utan tillgång till sin kärleksfullhet.
Är det värt att slösa bort ett liv med att stänga ute alla sina känslor, och bara kriga på i tillvaron för att senare ha en väl utmejslad plan om när man ska bli lycklig.
För ofta är det så.
Människan planerar när man ska ha tid att bli lycklig.
Ändå så är lyckan det i stort sett alla människor strävar efter.
Det har gjorts många undersökningar om vad människor söker i sina liv.
De allra flesta svarar att de önskar att de ska bli lyckliga.
"Bli" lyckliga.
För det är inget man kan tillåta sig här och nu.
Det gäller att ha en ordentlig plan för sin lycka.
Man brukar säga att ingen vill bli drabbad av oförutsedd olycka.
Men faktum är att det är lika vanligt att ingen vill bli drabbad av oförutsedd lycka heller.
Men när ska du bli lycklig?
För många av oss så hörs då i vårt inre en välbekant replik från böckerna om Alfons Åberg.
"Jag ska bara..."
Det är så mycket vi "ska bara" innan vi tillåter oss att bli lyckliga.
För många hinner hela livet passera innan man känner sig redo att möta lyckan.
Och ofta är det då redan för sent.
En australiensisk sjuksköterska inom palliativ vård (vård i livets slutskede) vid namn Broonie Ware skrev en blogg, som sedan även blev en bok om de intervjuer hon gjort med folk som låg för döden.
Hon intervjuade människor som låg på sin dödsbädd vad de ångrade i sina liv.
En hel del önskade att de varit bättre på att visa känslor i livet och att de hade tillåtit sig att vara lyckliga.
Många ångrade att man hade arbetet så mycket och att man hade tappat kontakten med sina vänner från förr.
Men det som tog mig allra mest i hennes bok var att många insåg på sin dödsbädd att man faktiskt kan välja att vara lycklig.
Just det.
Man kan välja att vara lycklig!
Man måste inte alls vänta på det där speciella tillfället eller på den dag som vi lagt in i vår planering att bli lyckliga. Vi kan bli lyckliga här och nu.
Jag hörde om ett gammalt par som kom till advokaten och berättade att de ville skiljas.
- Men varför nu? sa advokaten. Ni är så gamla och har kanske inte många år kvar i livet. Varför vill ni skiljas nu?
- Åh, sa kvinnan. Vi har velat skiljas i många, många år.
- Ja, fortsatte mannen. Men vi ville vänta tills barnen hade dött.
Livet är nu.
Livet är underbart.
Och smärtsamt.
Det handlar inte om det ena eller det andra.
Det handlar om både ock.
Så jag tänder ett ljus.
I dag.
Och i morgon.
Och alla andra dagar.
Jag tänder gärna ett ljus. Alla dagar hela året, för min älskade son.
Man kan tro att det ska "bli bättre" eller att saknaden ska mattas av på nåt sätt.
Men det gör inte det.
Och det är heller inget som jag önskar.
Jag ser hellre att minnet lever vidare lika levande som det alltid har varit.
Ludvig finns inte längre i den här världen, och det är nåt som man som förälder tvingas acceptera. Men det betyder ju inte att man tycker att det är okej.
Det finns så många fördomar om hur det är att förlora ett barn.
En av de fördomarna är att man ska "komma vidare".
En annan är att det ska "gå över".
Inget kan vara mer felaktigt.
Det går inte att "komma vidare" efter att ha förlorat ett barn.
Det är helt enkelt inte så det fungerar.
Inte heller kommer sorgen gå över.
Sorgen är för alltid. Lika självklar som att kärleken är för evigt.
Kärleken har en början, men inget slut.
Det gäller även sorgen.
Sorgen har en början, men inget slut.
För sorgen är en del av kärleken.
Det sägs att sorgen är kärlekens pris.
Jag vet inte om det är sant.
Det kan låta som något hotfullt och skrämmande i så fall.
Som om man samtidigt säger "Ja, älska du om du törs, men det kommer kosta dig en massa sorg i så fall".
Kärlek är inget val. Det är något som kan ske om man öppnar sitt hjärta.
Det går utan tvekan att leva hela sitt liv utan att öppna sitt hjärta och låta kärleken få överskölja sig. Men frågar är snarare om det är värt att leva ett liv utan tillgång till sin kärleksfullhet.
Är det värt att slösa bort ett liv med att stänga ute alla sina känslor, och bara kriga på i tillvaron för att senare ha en väl utmejslad plan om när man ska bli lycklig.
För ofta är det så.
Människan planerar när man ska ha tid att bli lycklig.
Ändå så är lyckan det i stort sett alla människor strävar efter.
Det har gjorts många undersökningar om vad människor söker i sina liv.
De allra flesta svarar att de önskar att de ska bli lyckliga.
"Bli" lyckliga.
För det är inget man kan tillåta sig här och nu.
Det gäller att ha en ordentlig plan för sin lycka.
Man brukar säga att ingen vill bli drabbad av oförutsedd olycka.
Men faktum är att det är lika vanligt att ingen vill bli drabbad av oförutsedd lycka heller.
Men när ska du bli lycklig?
För många av oss så hörs då i vårt inre en välbekant replik från böckerna om Alfons Åberg.
"Jag ska bara..."
Det är så mycket vi "ska bara" innan vi tillåter oss att bli lyckliga.
För många hinner hela livet passera innan man känner sig redo att möta lyckan.
Och ofta är det då redan för sent.
En australiensisk sjuksköterska inom palliativ vård (vård i livets slutskede) vid namn Broonie Ware skrev en blogg, som sedan även blev en bok om de intervjuer hon gjort med folk som låg för döden.
Hon intervjuade människor som låg på sin dödsbädd vad de ångrade i sina liv.
En hel del önskade att de varit bättre på att visa känslor i livet och att de hade tillåtit sig att vara lyckliga.
Många ångrade att man hade arbetet så mycket och att man hade tappat kontakten med sina vänner från förr.
Men det som tog mig allra mest i hennes bok var att många insåg på sin dödsbädd att man faktiskt kan välja att vara lycklig.
Just det.
Man kan välja att vara lycklig!
Man måste inte alls vänta på det där speciella tillfället eller på den dag som vi lagt in i vår planering att bli lyckliga. Vi kan bli lyckliga här och nu.
Jag hörde om ett gammalt par som kom till advokaten och berättade att de ville skiljas.
- Men varför nu? sa advokaten. Ni är så gamla och har kanske inte många år kvar i livet. Varför vill ni skiljas nu?
- Åh, sa kvinnan. Vi har velat skiljas i många, många år.
- Ja, fortsatte mannen. Men vi ville vänta tills barnen hade dött.
Livet är nu.
Livet är underbart.
Och smärtsamt.
Det handlar inte om det ena eller det andra.
Det handlar om både ock.
Så jag tänder ett ljus.
I dag.
Och i morgon.
Och alla andra dagar.