Quantcast
Channel: SÖREN OLSSON
Viewing all 93 articles
Browse latest View live
↧

Sjukt. Så vansinnigt sjukt.

October 27, 2013, 3:11 pm
$
0
0
Var och föreläste i Helsingborg i dag.
För ett assistansbolag som heter Plusfamiljen.
Det var väldigt trevligt!

Sen skulle jag åka tåget hem.
Lyckades komma med en tidigare anslutning från Helsingborg till Göteborg.
Där hade jag en timmes bytestid.
När tåget skulle gå (20.35) så stod det på skylten att det skulle bli försenat från Gbg. Minst 45 minuter.
Ny preliminär avgångstid klockan 21.20.

Jag satte mig precis innanför ingången till stationsbyggnaden och väntade.
Då kom ett SMS som sa att tidigare besked inte längre var aktuellt.
Tåget var inte längre försenat!

Då sprang jag direkt ut på perrongen och såg tåget rulla ut från stationen.
Jag fick mitt SMS klockan 20.44.
Tåget avgick klockan 20.44.

Hur tänkte SJ där?

Det var inte bara jag som drabbades. Det visade sig vara 5 stycken som skulle till Örebro och 10 stycken som skulle till Stockholm som drabbades av samma öde.
Efter många, långa samtal med SJ så kom till slut beskedet - vi får bo på hotell i natt.
Det beskedet kom klockan 22.30.
Då skulle jag egentligen ha varit hemma i Örebro igen.

Som tur var hade jag inga bokningar i morgon bitti som kräver min närvaro.
Det fanns andra som hade mer otur där.

Den som hade mest otur av alla var en kvinna från Marocko - som mitt i förvirringen blev bestulen på sin väska - innehållande hennes pass, pengar och en del annat.
Tänk er själva: att missa tåget på grund av SJ:s dåliga information.
Att därefter bli bestulen på stationen och bli av med sitt marokanska pass är mer än för jävligt.
Tror inte att den kvinna kommer rekomendera hennes vänner att besöka Sverige.
I alla fall inte med tåg.

Vad tror ni?

↧
Search

Kära Försäkringskassan

December 9, 2013, 5:02 am
$
0
0
Öppet brev till Försäkringskassan.

Hej kära Försäkringskassan.
I dag fick jag ett brev från dig där du talade om att min sons aktivitetsersättning löper ut, och att han skulle söka ny ersättning om hans arbetsförmåga fortfarande är nedsatt.

Tyvärr så måste jag meddela av vår son fortfarande har Downs syndom, och att hans arbetskapacitet därför inte har förändrats nämnvärt.
Han har blivit lite sämre i sitt allmäntillstånd på grund av det medfödda hjärtfel som han har, och som gör att hans livskvalitet är kraftigt reducerad. Men i övrigt så kan man inte påstå att hans Downs syndrom har förändrats alls.

Vi hoppas dock att kunna hitta på lite skojiga saker för honom under det kommande året så att det där Downs syndromet kan ge med sig någon gång!
Han kan ju inte gärna gå omkring och ha Downs syndrom hela livet!
Det vore ju onödigt!

Om allt går som det ska så har han nog inte Downs syndrom längre efter det här årets slut. Vi vill verkligen inte att vår son ska vara en belastning på samhällets bekostnad.
Då kan han återigen anses vara fullt kapabel att ställa sig som arbetssökande, tillsammans med alla andra normala medborgare.

Således anser vi att hans arbetskapacitet under detta år kommer vara lika begränsad som alla de tidigare 22 åren av hans liv.

Med vänliga hälsningar
En högst normal och arbetsför förälder, som därför inte har några anspråk på bidrag eller ersättningar av något slag.




↧
↧

Sune på bilsemester - snart på bio

December 22, 2013, 6:24 am
$
0
0
Snart är det jul igen. 
Och nu när 2013 snart har passerat så kan det passa bra att blicka tillbaka lite grann.

1991 gjorde vi "Sunes jul" på TV. 
Det var en nödlösning när SVT inte klarade av att göra ”Barna Hedenhös”. 
I år klarade de av det. 
Kul!

På juldagen har en ny Sunefilm premiär. ”Sune på bilsemester”. 


Förra året var det ganska mycket debatt och livliga diskussioner om det ens gick att göra en ny Sunefilm efter den klassiska julkalendern och filmen ”Sunes Sommar” från 1993.

Jag måste säga att resultatet av förra årets film har varit över all förväntan.
Alla älskar inte Sune. Så har det alltid varit.
En del hatade även Sunes jul och Sunes sommar.

Jag är väldigt glad att Morgan Alling och Anja Lundqvist har valt att göra sina egna tolkningar av våra påhittade karaktärer, Rudolf och Karin.
Peter Haber och Carina Lidbom gjorde sina tolkningar - och nu är det några nya som tolkar rollerna på sitt eget sätt.
Precis som Daniel Craig och Roger Moore tolkar rollen som James Bond på helt olika sätt.

Det känns otroligt kul att den här gången få göra tre filmer på raken med den här uppsättningen av skådisar.
Jag hade gärna gjort det även 1993. 
Tre filmer då hade också varit kul att göra.

Det finns en del små saker som försvinner när man gör en film.
En del manus kastas på vägen, även om man vet att det skulle bli roliga scener.
En del scener spelas in, men klipps bort för att filmen inte ska bli för lång.

Vissa av sådana bortklippta scener kan man spara till eftervärlden.
Andra inte.

I Sunes sommar så spelades det in en fantastisk scen, som aldrig sparades. 
På den tiden fanns inte fenomenet ”extramaterial” på köpfilmer på samma sätt som i dag.
Scenen klipptes bort av två anledningar. Dels så skulle filmen ha blivit för lång - och dels så hade filmen då behövt heta ”Rudolfs sommar” istället för ”Sunes sommar”.
Scenen var ungefär så här:
Sune och Håkan är avundsjuka på grannarna som har en sån fin husvagn och en sån vacker bil. Rudolf kommer förbi och hör pojkarnas längtan efter en fin bil. Han säger då att han lätt skulle kunna köpa en sån där ”skrytbil”, men att han faktiskt VILLE ha en rostfärgad Volvo! Egentligen hade han önskat sig en blommig bil, men de var slut för tillfället.
Därefter går Rudolf vidare. 
Då säger Sune och Håkan att det är synd om pappa som aldrig fick en blommig bil.
De bestämmer sig för att måla hela bilen blommig. De gör det. Även alla vindrutorna.
När Rudolf upptäcker det så blir han naturligtvis helt galen. Han tar bilen till stranden där han ska tvätta bort färgen från bilen. Men han glömmer tyvärr att lägga i handbromsen - och bilen rullar ner i vattnet till tonerna av Rudolfs svordomar. 
Den scenen var otroligt rolig, men klipptes bort.
Det enda man i dag kan se som en rest av den filmen är en liten bild där Robert Gustafssons karaktär ska åka iväg med sin raggarbil. När han svänger ut med bilen så ser man en blommig bil i bakgrunden. Det gick inte att klippa bort den.

Se 1.11 in i klippet:


I Sune i Grekland var det också en del som fick klippas bort. 
En scen som vi var väldigt förtjusta i under manusarbetet var när Rudolf hade akut behov av att gå på toan. Han springer in på hotellrummet och lättar på trycket. Men när han ska spola så går det inte. Han måste därför gå ner i receptionen och förklara att det är fel på toan. Personalen där förstår inte vad Rudolf säger. Då måste Rudolf ta med sig personalen upp på rummet för att visa vad som hänt. ”Det går inte att spola”.
När den motvilliga personalen kommer in på rummet, som luktar väldigt illa, så visar Rudolf vad han menar. Han går fram till toan och säger ”Look here” - och sen trycker han till på toan, som då fungerar igen. Toaletten spolar precis som den ska och Rudolf har redovisat för den äcklade personalen hur mycket han har bajsat.
Den scenen spelades aldrig in.

En scen som däremot spelades in var en längre variant av när Rudolf försöker gissa vad det är för fel på Sune egentligen. Han vill inte förstå att Sunes problem och gissar på mobilstrålning, hormoner med mera, med mera, innan Karin kommer på att han bara saknar en manlig förebild. 
Scenen finns med i filmen, men är ordentligt nerklippt. 

I den nya filmen ”Sune på bilsemester” så finns det två härliga scener som klipptes bort.
Dels så blir familjens bil stoppad av några poliser i Tyskland - och Rudolf blir av med körkortet. 
Dels så försöker familjen lifta, genom det gamla tricket att endast en står vid vägen och liftar samtidigt som de andra gömmer sig i buskarna.
Rudolf tar på sig att stå vid vägen och lifta, och ingen annan i familjen förstår varför just HAN ska stå där. De menar att chansen kunde vara större om Anna stod där och liftade.
Båda scenerna fick klippas bort för att inte filmen skulle bli för lång.
Om ni kommer se filmen så kan jag nämna en sak som kanske lätt går er förbi.
I samband med att mamma Karin presenterar sin idé att de ska göra en musikal för att tjäna ihop pengar på torget, så spelas det in utan att Morgan har en aning om vad som ska hända. 
Han hade inte läst den delen av manuset och därför spelar han inte överraskad. 
Han BLIR överraskad!
Och dessutom så finns ju undertecknad med i en liten roll som snabbt fladdrar förbi. 
Eller ”roll” ska jag väl inte säga...

Det känns verkligen spännande att se hur den nya filmen tas emot - och samtidigt så håller vi just nu på och knyter ihop säcken med en tredje film med vår galna familj. 
Den ska utspelas i fjällen och hela familjen Andersson ska åka skidor tillsammans med Sophies familj.

När alla tre filmerna är inspelade så kommer vi ha gjort något väldigt unikt. 
Då har vi skrivit och spelat in tre filmer på tre år. 
Det måste väl vara nån form av rekord?

Jag vet att många inte klarar av att det nu är nya skådespelare som gestaltar våra påhittade figurer. 
Det är helt okej.

Om nåt år så kanske det är dags igen, med nya skådespelare i rollerna. 
Vem vet?
Då kanske det kommer diskuteras på samma livliga sätt om det finns någon annan än Anja och Morgan som kan gestalta föräldrarna Andersson, och om det finns någon annan som kan göra Sune bättre än William Ringström.

Hoppas alla får en riktigt god jul och glöm inte bort att undvika att äta av den gula snön.

Kramelur



↧

Sune åker på bilsemester - och får dåliga recensioner

December 30, 2013, 2:50 am
$
0
0
Jaha. 
Det var lätt att förutse att årets Sunefilm, ”Sune på bilsemester” skulle få lika dåliga recensioner som förra årets succé - ”Sune i Grekland”.
600 tusen personer på biograferna förra året hade ju naturligtvis bara dålig smak när de gick och såg filmen.
De 140 tusen som köpt DVD:n har också extremt dålig smak.
I alla fall om man frågar recensenterna i detta land.

Att tycka och recensera filmer måste vara ett speciellt yrke.
En del vet jag är misslyckade manusförfattare som inte själva blir publicerade, och de väljer då att hitta fel på andras verk.
Det är förståeligt om man är besviken och sårad av att själv blivit ratad på grund av något som man själv anser är dåligt.
Det är självfallet inte så för alla. Men jag vet att detta är fallet med ett par av de mest arga recensenterna.

Förra året när filmerna fick alla dessa dåliga recensioner så måste jag erkänna att jag blev både arg och ledsen.
Tyckte att en del var onödigt elaka i sina recensioner, och de angrep inte bara produktionen utan även människorna som lagt ner massor av arbete och själ i att producera en komedi som ska kunna ses av en hel familj tillsammans.
En del tyckte inte om filmen. Det är ju helt okej.
Och jag har inte heller haft något problem när någon påpekar brister i arbetet.
Det står ju fritt att tycka.
Men personangrepp och elakheter ger inte något konstruktivt. 
Vi är ett litet land som behöver varandra för att skapa bättre och bättre filmer, böcker och all tänkbar kultur.
Inom böckernas värld är det ju så att vissa av oss författare som lånas ut extremt mycket på biblioteken samtidigt finansierar möjligheten för smala författare att kunna fortsätta sin verksamhet.
Författarförbundet delar årligen ut stipendier som bland annat finansieras av utlåningspengar från biblioteken.
Med andra ord så betalar kommersiella författare möjligheten för de finkulturella att fortsätta sitt arbete.
Det är helt okej!
Jag har inget emot det.
Men då är det synd att bli bespottad av finkulturen för att man är så kommersiell.

Det är precis på samma sätt inom filmens värld!
I år har det tydligen funnits ett ”biokrig” om man läser tidningarna.
”Kriget” har stått mellan vår Sunefilm (”Sune på bilsemester”), Hundraåringen och Emil och Ida.
Jag tycker inte alls att det är något krig!
Tvärtom så är jag riktigt glad att vi i vårt land väljer att gå och se svensk film på Bio.
Oavsett om man väljer Sune, Emil eller Hundraåringen.
Så kanske skulle man kalla det för ett krig mot de utländska filmerna?

Och när det kommer till recensionerna av vår nya film så blir jag mest förundrad över att vissa är så ointelligenta i sin kritik.
En del anser att det är ”hafsverk” och ”dålig regi” och ”dåligt skådespeleri”.
Dessutom ska seriefigurerna familjen Andersson kritiseras för att de inte är tillräckligt jämställda i sina relationer, med mera.
Det finns mycket att säga om det där.

Att göra en film är inget man ”hafsar” ihop.
Inte på något plan.
Det finns inga genvägar!
Man måste arbeta genom filmen in i minsta detalj.
Därför är det bara korkat att påstå sådana saker.
Man producerar inte en film för cirka 30 miljoner kronor och sitter och rullar tummarna och hoppas att det ska ordna sig självt i slutändan.

I den bästa av världar skulle även alla människor i alla filmer vara helt perfekta. 
De skulle vara jämställda, trevliga, generösa och bra medmänniskor på alla sätt.
I och för sig så skulle dessa filmer inte vara särskilt intressanta att se på.
Alla skulle bara vara trevliga och perfekta hela tiden.
Men så ser ju inte riktigt världen ut!
Ibland när man skapar en saga så måste man ta till både verkliga situationer och spetsa dem med överdrifter.
Det är så man skapar sagor.
Därför förstår jag inte riktigt vad det är som är så hemskt med att visa en påhittad familj som är lite knäppa, som de flesta vanliga familjer är.

Den mest knasiga recensionen (än så länge) måste ändå vara den i GP.
Recensenten inleder med att hylla vår film ”Sunes sommar” från 1993, vilket ju är roligt.
Däremot så ger han en referens till en scen där pappa Rudolf försöker spela tennis.
Det låter som en festlig scen.
Om recensenten sett den så måste han vara den enda i världen som gjort det.
Det finns nämligen ingen sådan scen.
Kanske går det att se den på Youtube?
Vore kul att få se en sådan scen.
Men med tanke på att recensenten tydligen sover på jobbet (citat: ”Det krävs att man slumrar till i en halvtimme för att missa att Sune och familjen befinner sig på en Stenabåt), så kanske man ska anta att han drömde om en tennisscen från 1993?

Nä. Efter den ”recensionen” så måste jag säga att han samtidigt skjuter samtliga recensenter i foten.
Hur ska man kunna ta en recension på allvar efter detta?
Om man ger referenser som inte ens existerar i en recension i en av landets största tidningar, så är det beklämmande. 
Kanske är recensionen ett hafsverk?
Recensenten sågar även det faktum att det finns produktplaceringar i filmen på en sida där han själv trängs med reklam för Securitas, Volvo och GP:s egen klädbutik.
Stena Line är med i filmen.
Den produktplacering som visas mest, och som även investerat mest i filmen nämns dock inte alls i någon recension.
Då är det frågan om recensenterna har slarvat i sin analys av filmen, eller om det är regissören som har varit dålig på att redovisa produkten, eller om det helt enkelt är så naturligt att ingen tänker på att det är en produkt som är med i bild.

Slutligen så vill jag bara skriva att vi just nu håller på och arbetar med manuset till film nummer tre i denna triologi om Sune och hans familj.
Det finns ju vissa saker som man kan arbeta med när man gör en triologi, som lätt den kritiska recensenten för den enskilda filmen missar. 
Vi har hela tiden tänkt oss en triologi som ska kunna ses i många år framåt.
Kanske är det så att resultatet av detta intensiva arbete med filmatiseringen av vår seriefigur Sune, kan man summera först om fem-tio år.
Då vet vi om det var lyckat att göra detta eller ej.








↧

Musik Musik

January 26, 2014, 7:28 am
$
0
0
Jag älskar musik.

Jag började spela musik redan som 12-åring och har fortsatt i olika perioder i livet att skriva text och musik.
Ibland blir det mer ofta och ibland mer sällan.

Men musiken var vaggan till mycket av mitt skapande.
Det var musiken som var ingången till att göra radio, som var grunden till att börja skriva sagor och berättelser.

Så det finns mycket att tacka musiken för.

Nu finns några av mina senaste låtar på spotify och iTunes. Det är bara att klicka på länkarna och lyssna!
Det känns riktigt kul - och det kommer nog att läggas ut ytterligare en del låtar som är ännu "färskare" under året.

Hoppas ni vill låna ut era öron en stund och lyssna.

Frid!


↧
↧

Räcker det inte att bara vara människa?

May 20, 2014, 10:59 am
$
0
0
Hur är du egentligen?
Är du en snäll människa? Eller är du en elak person?
I vårt samhälle har det blivit väldigt viktigt att sortera in människor i hur man är. Jag undrar varför det är så viktigt?
Det räcker uppenbarligen inte med att bara vara människa längre. Man ska vara så mycket annat också.
Alla egenskaper ska katalogiseras och de enskilda individerna ska få en etikett. Det är viktigt att veta om en människa är snäll, dum, glad eller arg.

Jag har en son som har Downs Syndrom. I vårt samhälle så innebär det en massa olika saker. Tyvärr så omgärdas det av massor av förutfattade meningar och fördomar.
Om man frågar folk på stan hur en människa med Downs syndrom är så får man ofta liknande svar.

De är så kärleksfulla och kramiga. De är alltid glada och tycker om musik.
Hur sann är den bilden, egentligen?

För mig personligen så anser jag att den bilden är precis lika lite sann som den som Nordisk Familjebok beskrev svarta människor i början av 1900-talet.
”I psykiskt hänseende kan negern sägas i allmänhet stå på barnets ståndpunkt med i regel klen begåfning och liflig fantasi. Han är glad och obekymrad, ehuru stundom skenbart allvarlig; han saknar kraft och uthållighet, hänger sig åt ögonblickets ingifvelser och snabbt växlande stämningar samt är mycket känslig med utprägladt sinne för det komiska.”

I en svensk uppslagsbok från 1963 kunde man läsa:
”De svartas känsla för rytm är mycket stor, men det är den i Amerika bland slavarna framvuxna och av de vitas påverkade musik som haft betydelse för oss.”
Vad är detta, om inte bara en annan tids fördomar om människor?
För det är ju just det som är poängen. Att vi är människor!
Vi är inte bara glada eller musikaliska eller kärleksfulla.
Vi är så otroligt mycket mer!

Men dessa dolda fördomar lever vidare och frodas. Många tror fortfarande att en enda etikett kan sättas på en grupp olika individer.
Så är vi verkligen så fördomsfria som vi kanske vill tro?

Karl Grunewald, som tidigare var medicinalråd och chef för Socialstyrelsens byrå för funktionshindrade har skrivit en bok som heter "Från idiot till medborgare". Där redogör han för hur utvecklingsstörda har behandlats i vårt samhälle i ett historiskt perspektiv, från antiken fram till nutid. Det är på många sätt skrämmande att tänka hur vi har behandlat de annorlunda i vår omgivning under alla år.
Så visst förstår man att det har hänt en hel del och att vi i dag har en större förståelse för varje människas unika värde, men det finns fortfarande mycket kvar att göra.

Likheterna är många när man tittar på hur man beskriver utvecklingsstörda eller människor av annan etnisk bakgrund. I dag finns det fortfarande stora rädslor för det vi inte förstår. Förr kunde det vara rädslor för att så kallad ”sinnesslöhet” kunde smitta av sig på mänskligheten. I dag anser en del människor att den så kallade ”massinvandringen” är ett stort hot mot det samhälle som vi lever i. När man ser saker ur ett längre historiskt perspektiv så blir absurditeten ännu tydligare.

I min roll som offentlig person så har jag ofta under årens lopp fått många etiketter satta på mig. Jag har fått veta att jag är ”en kul kille” eller ”en snäll man”. Och det är jag kanske. Ibland.
Men jag är ju även ”en tråkig kille” och ”en elak man” ibland. Så jag försöker undvika att sätta epitet på människor i min omgivning i möjligaste mån. En omtänksam person är ju inte per automatik alltid omtänksam.

Jag undrar när vi kan börja förstå att vi alla är människor. Det räcker gott och väl, anser jag.
Varför ska vi människor reduceras till att vara ”en snäll människa” eller en ”elak person”?
Vi är ju allt det. Och mycket, mycket mer.



↧

Jag pratar inte tyska!

August 20, 2014, 9:25 am
$
0
0
Nej. Jag pratar tyvärr inte tyska.
Det är många andra språk som jag inte heller klarar av. Faktum är att jag varken kan tala eller förstå nästan några språk alls i världen, förutom mitt eget och lite engelska. 

Nyligen var jag i Spanien och hamnade på en plats där det till största delen fanns tyska turister. 
Min resa dit råkade dessutom inträffa när Tyskland spelade semifinal i fotbolls-VM.
Överallt flockades det tyskar som tydligt visade vilket land de tillhörde.
De talade om det genom de tröjor och halsdukar de använde, eller av de målningar de gjorde i sina ansikten.
Det var ingen tvekan vilket land de flesta människorna höll som favorit i semifinalen.
Eftersom jag inte pratar eller förstår tyska, så innebar det ett visst problem, eftersom i stort sett alla som jag mötte ställde frågor eller ville säga någonting till mig, gjorde det på tyska. 
Jag fick ursäkta mig, på engelska att jag inte förstod tyska.
Händelsen var så oerhört värdefull för mig!
Det var en viktig påminnelse för mig hur det är att vara udda. Att vara utanför. Jag fick känna på ett utanförskap som just denna gång var baserat på språkförbistring. 

Många människor runt om kring oss lider av liknande utanförskap.
Det kan vara en brist på möjlighet att kommunicera med omvärlden av tusen olika anledningar.
Det kan vara språket. Att inte kunna tala eller förstå ett visst lands språk. Det kan handla om en oförmåga att använda verbalt tal. Att istället få använda teckenspråk för att kommunicera. Det kan handla om en svårighet att få fram det man vill eller har behov av att kommunicera för att leva ett drägligt liv. 
Att då mötas av oförstående eller nedlåtande blickar är en hemsk känsla att uppleva.
Egentligen så borde alla människor utsätta sig själva för detta. Jag är övertygad om att vi alla skulle må bra av det!
Vi behöver påminna oss om hur andra människor kan lida av att inte ha ett språk att kunna använda sig av.

Språket är en otroligt viktig del av en demokrati. Det är grunden för att vi ska kunna vara en demokrati!
Vi måste kunna föra fram vår åsikt. Vi behöver kunna berätta hur det är för oss och hur vi skulle önska att det kunde vara.
Utan språket faller demokratin platt till marken.
Språket kan vi lära oss på olika sätt. Vi kan lära oss det genom att lyssna på vad andra säger, vi kan lära oss i skolor eller på kurser. Det finns många olika sätt att börja förstå och kunna använda oss av ett främmande språk. Självklart är det svårt för oss att lära oss alla världens språk och kunna tala flytande med alla människor på jorden. Det är i nuläget en utopi att klara av. Men det vi kan göra till en början är att acceptera människors olikheter och deras olika sätt att kommunicera. 
Att inte förstå någon innebär inte att det är fel på den andre. Det är inte heller något fel på dig!
Det är bara en svårighet som behöver övervinnas. 
Att inte förstå och inte bli förstådd är frustrerande. Men att belysa värdet av att lära oss förstå varandra bortom en språklig begränsning öppnar för stora möjligheter för ökad demokrati och fred i världen.
Ja, jag menar att världen skulle bli fredligare om vi stannade upp och vågade lyssna på omvärlden istället för att försöka tvinga på dem vårt eget språk eller vårt eget sätt att kommunicera. 

Och hur var det med fotbollen, då?
Ja. Tyskland vann semifinalen i fotboll mot värdlandet Brasilien och glädjen som jag kunde se och möta i de tyska främlingarnas ögon behövde inget språk. 
Jag såg deras innerliga glädje och kunde glädjas med dem, även om jag själv höll på Brasilien. I smyg.


↧

Kulturarbetare bör få vara politiska vildar i den offentliga debatten.

September 12, 2014, 1:52 am
$
0
0
Nu inför valet så dyker det ibland upp kulturarbetare som redovisar sin politiska ståndpunkt och vad de väljer att lägga sin röst på.
Jag anser att när en artist, författare, skådespelare eller annan kulturarbetare säger sig tillhöra ett visst politiskt parti så förlorar de en viss trovärdighet. 

Kanske är det så att kulturarbetare behöver få vara politiskt fria, för att kunna påvisa hur vår värld ser ut och hur de ser på den, utan att man genast misstänker att de har en politisk agenda som de vill framföra? 
Kanske behöver en kreatör få vara politiskt obunden för att kunna behålla sitt kritiska öga. 
Man behöver få betrakta världen med dess fel och brister och därefter kunna påtala dem oavsett politisk tillhörighet. 

Jag tycker att någonting av en av kulturarbetarens främsta tillgångar går förlorad när de tillskriver sig en viss politisk tillhörighet.
Det kritiska anslaget. 
Frågan om de vågar vara kritiska till sin egen politiska tillhörighet grumlar trovärdigheten hos  kulturarbetaren. 
Personligen så anser jag att det viktigaste är att man ständigt bibehåller sin kritiska analys av det som sker i samhället. Man ska kunna framföra sin reaktion på olika företeelser i vår värld, oavsett politisk tillhörighet.

Visst ska en kulturarbetare få vara politisk! 
Jag tycker att det är sunt att skådespelare, författare och artister vågar vara kritiska mot olika saker i vårt samhälle. 
Jag har full respekt för det.
Jag har även full respekt för att en del kulturarbetare ställer sig utanför det politiska och föredrar att vara underhållare i första hand.
Det ena är inte bättre än det andra. 
Det är bara olika sätt att förhålla sig till världen och sin egen roll i samhällsdebatten. 

Med andra ord så tycker jag att man som kulturarbetare ska kritisera fritt åt alla håll i det politiska spelet, eller hålla tyst.

↧
Search

Sune i fjällen

December 27, 2014, 5:43 am
$
0
0
Det är jul igen.

Vi har haft premiär på ännu en Sunefilm. "Sune i fjällen".
Många väljer att gå och se den - och det är SÅ otroligt roligt!
Samtidigt så är kritiken lika förutsägbar som tidigare år.
Det märkliga är att kritikerna skriver att filmen är så fruktansvärt dålig - och i nästa mening att det kommer bli en publiksuccé...
Jag menar - vad säger det om kritikernas syn på vanligt folk?
Är inte det ändå höjden av överlägsenhet?
Att sätta sig på höga hästar och vara en bättre filmkännare än alla andra.
Hur kan de då med någon form av heder gå till banken och hämta ut sina lönecheckar och samtidigt kalla sig "folkets röst"?
De är ju tydligen så otroligt mycket bättre än vanligt folk!

Snacka om snobbism.

Nåja.

Jag är verkligen inte bitter över det - jag är bara glad att så många vill se filmen och att så många barn tycker om den!
Filmen är gjord för publiken - inte för kritikerna.

Jag har full respekt för att man inte tycker om vår figur - eller de filmer vi nu har skapat.
Det är fritt att tycka som man vill.

Många menar att det inte är "den riktiga Sune", eftersom det inte är samma skådisar som för 23 år sen när vi gjorde "Sunes jul".
Jag hade verkligen önskat att vi då hade hunnit göra fler filmer med de skådisarna.
Men det gick inte!
Barnen blev för gamla.
Det är samma sak nu.
Vi har gjort tre filmer på tre år - och det är någon sorts rekord, tror jag.
Det är oerhört svårt att hinna göra tre filmer på så kort tid.

Personligen så skulle jag gärna jobba vidare med samma skådisar i ytterligare några filmer. Men det är inte heller möjligt.
William som spelar Sune i de här tre filmerna är nu 14 år och han får allt svårare att spela 10-11 år med en tillräckligt stor trovärdighet.

Den senaste filmen är den sista med det här gänget.
Under dagen i dag kommer filmen att komma upp i mer än 200 tusen besökare.
Det är helt ofattbart och underbart roligt!

Jag skulle mer än gärna arbeta vidare med nya filmer om Sune.
Kanske en helt ny ensemble med nya ansikten som ska gestalta vår 30 år gamla figur.
Jag hoppas verkligen att vi då får möjlighet att arbeta fram nya manus i lugn och ro innan inspelningarna drar igång. Det bör kunna finnas självförtroende hos producenter i landet att våga satsa på bred familjefilm som underhållning för alla åldrar även i framtiden.


↧
↧

Önskeringen

December 27, 2014, 9:41 am
$
0
0
Jag har skrivit min första bok på egen hand.
Det tog 30 år och 145 böcker innan det var dags för en egen bok.

Den heter "Önskeringen" och den utspelas i området Vivalla i Örebro.

Pratade om den i SVT:s nyhetsprogram "Tvärsnytt"


Och dessutom var jag med i SVT:s "Gomorron" den 5 december.




Och så pratade jag om boken i radions p4. Det klippet finns inte längre kvar, tyvärr.

Och så blev jag intervjuad i tidningen "Örebroarn"

För den som nu har blivit OFATTBART nyfiken på boken så finns det en hemsida där man kan beställa boken, eller läsa mer om den, eller ladda ner pressmaterial om boken.

Önskeringen

Jag är i alla fall stolt och glad över att boken finns ute och att det kanske kan bli en uppföljare om den här första boken fungerar tillräckligt bra ute i landet.

Boken finns förstås också att köpa på till exempel Adlibris och Bokus.

Jag tycker att det just nu saknas böcker som låter barnbokshjältarna få vara från ett annat etniskt ursprung än normalt i svenska barnböcker.

Det återstår att se om publiken är redo för den här typen av bok.

Jag berättade även om boken och läste en snutt från den på ÖBO:s hemsida.


Inlägg av ÖBO.






↧

Håkan Bråkan och Per Päron spelar plockepinn

December 30, 2014, 7:43 am
↧

Dessa dagar

January 2, 2015, 5:04 am
$
0
0
En av de uttryck som många av oss har hört sedan vi var barn är "livet är kort".
Eftersom det uttrycket ofta är förknippat med att ta risker och våga agera, så känns det ofta även kravfyllt.
Man måste passa på!
En dag vaknar man upp och upptäcker att man är död.
Den repliken skrev jag för övrigt in i långfilmen om "Bert" för många år sedan.

Jag lever i en situation där jag ständigt påminns om livets bräcklighet.
Min son har en allvarlig hjärt och lungsjukdom som gör att döden är en ständigt följeslagare i vardagen.
Hans tid är utmätt.
Vi lever med en konstant känsla av att den här dagen mycket väl kan vara den sista.
I dessa situationer så blir uttrycket "livet är kort" en tämligen ihålig floskel.
Livet är varken kort eller långt.
Livet är.
Och när all tid är levd så måste vi alla dö.

Jag skrev en låt med den texten för en tid sedan.
Här kan man lyssna på den.
Jag ber om ursäkt för min något otränade stämma. Jag är inte längre van att sjunga!

När året 2014 började gå mot sitt slut så började många av oss summera och blicka bakåt på vad som hände under året.
Personligen så blickar jag istället bakåt i 24 år till dagen då vi fick vår son.
Vår älskade "Prins Annorlunda".
Livet tillsammans med honom har inte blivit vad vi hade planerat eller tänkt oss. Det blev något annat. Någonting som jag inte skulle vilja vara utan för enda dag, trots all denna smärta och sorg som i dag omger oss i hela vår familj.

Det är märkligt egentligen att livet och döden ligger så nära varandra - och ändå så är det ena så mycket svårare att tala om i vårt samhälle.
Det enda vi kan vara säkra på är att vi en dag kommer dö.
Men rädslan finns alltid där att livet ska tas ifrån oss.
Som om det fanns en möjlighet att leva för evigt.
Ja, ingen har klarat det tidigare.
Men VEM VET???



Önskar er alla ett värdefullt år. 2015.





↧

Komplimang av säsongen!

January 3, 2015, 3:33 am
$
0
0
Kanske en av de bästa hälsningsfraserna än så länge.
Kanske ett sätt att börja inleda kommande korrespondens i olika sammanhang i framtiden?

Ja, det handlar om ännu ett av dessa tröttsamma "spam-mail" som dyker upp då och då.

Hur i hela friden kan NÅGON gå på sånt här?


Ett förslag för en rolig stund: klicka på "lyssna"-knappen och hör den ljuvliga rösten som läser upp detta inlägg.

Enjoy!

--

Komplimang av säsongen!

Jag är Jerry Naana Tetteh, chef för revision i konto avdelning i vår bank. I min avdelning upptäckte vi en övergiven summan av $ 9.400.000 $ på ett konto som tillhör en av våra utländska kunder som är en Gold Trader från ditt land.

Jag vill att du ska stå som stödmottagaren till den avlidna, gick jag för att ge dig 50% som din belöning.

Om du vill göra din osjälviskt tjänande, men mycket givande med 50% av den totala summan, inte ge mig följande information via emai: XX

1. Dina fullständiga namn
2. Telefonnummer
3. Komplett adress
4. Din yrke och din ålder.

Jag ska ge dig mer information när du hör av dig till denna e-postadress: XX

Med vänlig hälsning,
Jerry Naana Tetteh

--

Vädret utanför är fantastiskt just nu.
Blå himmel och solen lyser.
Och här inne sitter jag och skriver på nästa års Sunebok.
Den skulle redan varit inlämnad till förlaget före jul, så jag ligger lite efter.

Samtidigt får jag glädjande sms från producenterna till "Sune i fjällen".
Redan nu har filmen setts av 350 tusen människor! 
Det är helt fantastiskt!
Efter helgen så är vi troligen uppe i 400 tusen besökare - och det känns ofattbart roligt!

Den sura kritiken till trots, då.

Jag såg en film i går som heter "The longest week".
Det var väl en film som var helt okej. 
I filmens slutskede så diskuterade två av filmens huvudpersoner det där med kritik.
Jag tyckte att det var så bra - så det vill jag gärna dela med mig av.




Jag låter den texten få stå för sig själv. Mycket bra!

God fortsättning alla människor.
Eller ska jag säga: komplimang av säsongen?


↧
↧

Tjuvar och skurkar!

January 7, 2015, 6:30 am
$
0
0
Någon har sagt att brott inte lönar sig.
Kanske är det så.
Kanske inte.

Någon har i alla fall stulit kvinnans lingonsylt och brottet är fortfarande ouppklarat. 

I dag börjar det nya året på riktigt.
Filmen "Sune i fjällen" har redan setts av 454 tusen besökare.
Det är mycket mer än jag hade vågat hoppas på.
Jag hade personligen satt upp ett "mål" på 350 tusen, men hoppades innerst inne på 400 tusen besökare - och nu är vi redan på god väg mot 500 tusen.

Den 15:e januari ska jag bjuda in den dagliga verksamheten här i Örebro att få se på filmen.
Det har blivit lite tradition nu att bjuda in sonens kompisar på årets film.
Jag känner ren glädje när jag ser alla dessa brukare som skrattar gott åt Sunes senaste knasigheter.




↧

Guldbaggejuryn chockar med nomineringarna

January 9, 2015, 3:54 am
$
0
0
Nä.
Det är klart att de inte chockar med några nomineringar.
Allt är precis som vanligt.
Guldbaggejuryn nominerar de filmer som får fina recensioner.

Det är nog bra.
Och än en gång står recensenternas och guldbaggejuryns åsikter långt från folkets.

Allt är med andra ord precis som vanligt.

"Sune i Grekland - All inclusive" vann priset "Biopublikens pris 2012.
"Sune på bilsemester" var nominerad i samma kategori 2013.
Med största sannolikhet blir även årets film "Sune i fjällen" nominerad för 2014.

Personligen så anser jag att det är det finaste pris man kan få inom den branschen.
Publiken får själva välja vilken film som de har som favorit - med utgångspunkt från de filmer som har setts av flest människor på biograferna.

Och i de sociala medierna så exploderar vissa finkulturella skribenter och tycker att det är fel på folket som väljer att se såna dåliga filmer.
Det ÄR någonting som helt enkelt inte är rimligt i det sättet att se på film som konstform.
Film kan vara konstnärlig. Den kan vara roande och oroande. Den kan skapa känslomässiga reaktioner som är skrämmande, spännande eller roande.
Film kan vara underhållning.
Det kan vara glädje och skratt.
Eller tårar och förtvivlan.
Men enligt mig så är inte det ena så mycket bättre än det andra.
Det är olika känslor.
Varför anses vissa känslomässiga reaktioner vara bättre än andra?

Känslor är endast känslor.
Det finns undersökningar som visar att det i grund och botten finns fyra grundkänslor.
Vanligen så anses det finnas endast tre stycken.
Depressiv.
Ilska.
Rädsla.

Det många då missar är optimism.
Glädjen är också en känsla som inte på något sätt är ett tillstånd som är "det enda rätta" eller det man ska eftersträva och försöka bli.
Även glädjen är endast en känsla.
Känslor kommer och går.
Och den människa finns inte som kan behålla en känsla konstant.
Försök nästa gång som du är arg att bara fortsätta vara arg hela tiden.
Det går inte.
Plötsligt är du ju inte arg längre.
Tanken att då försöka fånga glädjen och ständigt vara kvar i den är absurd.
Ibland är du glad.
Ibland är du inte det.

Kanske är det så att när det handlar om film så är det mer politiskt korrekt att skapa någon av de tre känslorna som ofta anses vara "negativa" hos tittaren.
Glädjen anses inte vara fin nog för en vissa proffstyckare.
Kanske beror det på att de tre mest vanliga grundkänslorna är de som folk tror att man behöver bearbeta mer och försöka få bukt med. Som om det vore möjligt...
Glädjen är ofta ett mål för många människor.
De vill bli glada - och sen är det klart!
Men lycka till med det.
De tre andra grundkänslorna vill man bli av med.
Ofta kan man läsa i tidningar om tips på hur man blir av med sin rädsla eller hur man slutar vara ledsen.
Som om det skulle finnas någon magisk formel för att bli av med sina känslor.
För mindre än hundra år sedan så gjordes försök med lobotomi på människor för att man skulle bli av med sina depressiva känslor.
I dag äter man piller som ska ta bort det ledsna i oss.
Men varför bli av med något som är fullt naturligt i oss människor?
Sorg är ju lika naturligt som vild glädje.
Rädsla kan vara lika användbart i vissa situationer som ilska.

Kanske är det så att när vi vågar se alla de fyra grundkänslorna som fullt naturliga, så kan även recensenter se poängen med att känna en stunds glädje, som att känna hur ångesten vrider tag i magen och får oss att må illa av fruktan.
Gråt en stund.
Var ursinnig en stund.
Känn rädslan en stund senare.
Och skratta lite grann.
Alla känslorna kommer att få dig att må bättre i slutändan.
Även om du är en kritisk och finkulturell skribent.


↧
Search

För vi är ju så fantastiskt bra!

January 12, 2015, 4:21 am
$
0
0
Att bli förälder är en stor omställning i livet. Att dessutom bli förälder till ett funktionshindrat barn är en ännu större omställning. Varje år föds cirka tio tusen barn med någon form av funktionshinder. Det är inget som föräldrar i allmänhet räknar med.
Ofta möts man dessutom av många olika fördomar från omgivningen.
En av dessa fördomar kan vara att man får höra att man fått dessa barn för att man är särskilt bra som förälder.
”Det är inte alla som klarar av ett sådant barn. Men ni som är så bra föräldrar klarar av det!”
Känner ni igen den typen av uttalanden?
Många av oss har fått höra något liknande.
Men det är ju bara rent ut sagt skitsnack!
Vi är inte ett dugg bättre lämpade som föräldrar till ett funktionshindrat barn! Jag tror att den typen av uttalande oftast är ett uttryck för skamkänslor hos dem som säger det.
De själva kanske har fått ett antal fullt fungerande barn, och de kan känna skuld eller skam över att andra i deras omgivning har blivit drabbade av en till synes övermäktig situation med ett barn som av olika anledningar kräver extra omsorg.
För att slippa känna sina egna obehagliga känslor så vill man framställa det som om de ”drabbade” föräldrarna fått den här situationen för att de är så exceptionellt bra på att vara föräldrar!
Men jag kan villigt erkänna att jag inte var ett enda dugg bättre förälder än någon annan när jag fick mitt första barn som visade sig ha Downs syndrom. Jag var lika oförberedd och förvånad som alla andra över att vi hade fått ett annorlunda barn.
Men vad kunde vi göra?
Det finns liksom ingen ångerknapp att trycka på och lämna tillbaka barnen igen till BB. Man får helt enkelt finna sig i situationen och gilla läget och försöka göra det bästa av situationen.
Man får som förälder lära sig saker på vägen. Det finns nog ingen förälder som inte vill sitt barns bästa. En del kan bli känslomässigt överväldigade och berusade av lycka. Andra kan bli rädda och se hur det egna livet faller som ett korthus i bilden av framtiden. Det finns ju massor av olika reaktioner när man har fått ett barn som föds med speciella behov. Känslor är inget som man kan planera in i förväg och därefter ha full kontroll på. Känslor kommer och känslor går.
Att få stöd från sin omgivning är oerhört viktigt när man får ett barn med funktionsnedsättning. Men många föräldrar klarar ändå inte av den omställningen, och beslutar sig för att bryta upp från sin relation. Det är väldigt vanligt att föräldrar inte orkar hålla ihop sin relation när barnet visar sig ha ett funktionshinder.
Man måste kämpa varje dag för att få verkligheten att fungera. Det är absolut ingen självklarhet att den ska göra det! Och om man klarar av det så beror det inte på att man är så himla mycket bättre än andra på att vara förälder. Nä. Det är helt enkelt ett val som man gör. Eller inte. Precis som föräldrar till fullt fungerande barn. Man väljer att fortsätta kämpa, eller annars väljer man att sluta kämpa. Det ena är inte mer rätt än det andra. Det är individuellt. Det finns inget självändamål i att hålla ihop eller att bryta upp. Man gör det som känns rätt av tusen och åter tusen anledningar.
Det handlar i alla fall inte om att några föräldrar är särskilt lämpade att ta hand om ett barn med särskilda behov. Det har ingenting med saken att göra.
Det viktigaste vi kan ge våra barn, oavsett om de har funktionshinder eller ej, ett överflöd av vår osjälviska kärlek. Det är aldrig ett slöseri att överösa våra barn med kärlek.
Och det överraskande man då upptäcker är att kärleken på inget sätt tar slut. Tvärtom så tycks kärleken öka ju mer man ger av den.

Och det överflöd av kärlek som du känner kan du då ge till fler människor i omgivningen. Kanske även till den allra viktigaste människan i ditt liv. Dig själv. För det är du värd.
↧

Arbete pågår

January 13, 2015, 4:35 am
$
0
0
Sitter och skriver som en galning just nu.
Det är årets första Sunebok som ska vara klar för flera veckor sedan...

Boken "Sune i fjällen" ska komma ut under våren.
Så det är lite bråttom!

Filmen "Sune i fjällen" har precis kommit upp i 500 tusen besökare.
Helt fantastiskt!
Men boken kommer skilja sig en hel del från filmen.
Det är ju verkligen två helt olika sorts arbete att skriva manus till en bok och till en film.
En film behöver på ett helt annat sätt berätta saker som är nödvändiga för att föra händelserna framåt.
I en bok har man betydligt större utrymme att skriva fritt och man behöver inte ta hänsyn till berättelsens linjära berättande på samma sätt.
För egen del så tycker jag inte att det ena skrivandet är roligare än det andra.
Det är helt enkelt två olika sätt att berätta bara.
I böckerna om Sune och Bert så skriver jag ju tillsammans med min kusin, Anders Jacobsson.
Men i filmerna har jag arbetat tillsammans med Hannes Holm.
Det är främst han och jag som har arbetat med manus på de tre filmerna som har blivit film de senaste tre åren.
Hannes har dessutom regisserat de två första filmerna. I den tredje skrev vi manus tillsammans, men regin fick Gustaf Åkerblom stå för denna gång.

















Så här ser min arbetsplats ut just nu.

Nåväl.
Åter till skrivandet av boken.



↧
↧

Sociala medier

January 14, 2015, 3:31 am
$
0
0

Det här med att ha olika mediala fönster mot allmänheten är inte helt lätt.
Man kanske har både Facebook, Twitter, Instagram, blogg och en egen hemsida.
Sen ska man försöka förmå folk att hitta rätt ingång för att få tillgång till det man vill läsa eller se.
Det är inte helt enkelt.
För många använder endast en av alla dessa sociala medier.
Frågan som lätt dyker upp är om man verkligen behöver alla dessa olika fönster för att synas.
Jag vet inte hur det är med den saken.
Personligen så har jag alltid varit aktiv på olika former av sociala medier, för att jag tycker att det har varit intressant.
För många år sedan så byggde jag en egen hemsida till mig och Anders, för vår ordinarie verksamhet.
På den tiden så fick man testa sig fram med olika html-koder för att se vad som fungerande eller inte fungerade.
Sen blev koderna allt mer avancerade och svåra att begripa.
Nu kan man ju skapa en egen hemsida med några få klick.
Och man kan skapa en egen Facebooksida eller ett twitterkonto lika kvickt.
Men det som man förr eller senare alltid kommer tillbaka till är ju det där med innehåll.
Vad spelar det för roll om man har en massa olika sociala fönster mot allmänheten om man inte har något som helst innehåll?
Och frågan kvarstår: måste man vara aktiv i alla dessa fönster?

Jag har inget bra svar.

Men eftersom jag är en egen företagare sedan 1986 - och är därför ständigt på jakt efter nya uppdrag och nya arbeten som en del av försörjningen, så tycker jag att det känns bra att kunna tala om att man finns och vad man kan göra.

Min hemsida har varit uppe i flera år, men jag har inte gjort någon reklam för den alls.
Det är för övrigt en av de saker som jag har valt bort.
Att använda reklam på min hemsida eller min blogg.
Dels för att jag inte tycker att det har varit nödvändigt - och dels för att jag inte tycker att det finns särskilt stor ekonomisk vinning i att sälja reklam på sin blogg eller hemsida.

Om du vill kika på min hemsida - och ge feedback så finns den HÄR!

















I morgon är det dags för filmvisning av "Sune i fjällen" för dagliga verksamheten här i Örebro.
Det ska bli kul att se och höra reaktionerna från alla dessa underbara brukare och personal som kommer för att se Sune och hans galna familj i fjällen.
:)


↧

Ambassadör för FUB!

January 14, 2015, 3:46 am
$
0
0

Jag är väldigt stolt och glad att få bli ambassadör för FUB.


Det känns verkligen som ett hedersuppdrag att få vara ambassadör för dessa fantastiska medmänniskor som jag hoppas ska få bli mer och mer synliga i det offentliga rummet.
Kanske kan man skapa en större förståelse för det annorlunda i vårt samhälle.
Det vore verkligen som en dröm!





↧

"Biopublikens pris"

January 16, 2015, 2:15 am
$
0
0
I går blev det klart att vi har blivit nominerade till "Biopublikens pris" för tredje året i rad.
"Sune i fjällen"är årets mest besökta film.
Otroligt roligt!

















De två andra nominerade är "Micke och Veronica" och "Bamse".
Alla de tre filmerna har setts av flest människor på bio.
Men det är inte den enda gemensamma nämnaren.
Den andra är att alla tre har fått tämligen usla recensioner och de skulle kunna kallas nåt så hemskt som "folkliga".

När det handlar om Guldbaggen så anser jag att ett av de allra finaste priserna man kan få är just "Biopublikens pris".
Det är svenska folket själva som bestämmer vilken film som ska få priset.
Inte någon så kallad "expertjury" som delar ut priserna i alla de andra kategorierna.
Att vinna folkets uppskattning är det finaste priset.

Oavsett hur det går i slutändan så har alla de tre nominerade filmerna vunnit!
Alla tre filmerna har lyckats locka svenska folket till biograferna ute i landet.
Alla tre filmerna har fått kvinnor och män, flickor och pojkar, mammor och pappor, vuxna och barn att betala lite över hundra kronor per biljett för att kunna se en film på bio.
Det är något som inte alla filmer har lyckats med.
Men även de filmer som ses av betydligt färre besökare är ju också vinnare.
De har kanske inte setts av 500 tusen människor. Men de har också fått ta del av de pengar som folket ute i landet är villiga att betala för en biobiljett.
En del filmer ses av få människor. En del andra av fler.
Inget konstigt med det.
Så har det ju alltid varit.

Det jag själv har SÅ fruktansvärt svårt för att en del i det lilla landet Sverige ska vara så missunnsamma och baktala varandras verk.
Varför kan man inte glädjas åt varandras framgångar istället?
Varför kan inte alla fantastiska människor som arbetar med film ödmjukt hylla varandra för det vi gör?
Jag är uppriktigt så jävla glad att till exempel "Hundraåringen" gick så bra på bio.
Det visar ju att svensk film har en framtid.
Människor VILL se film på bio.
Och folk vill se svensk film dessutom!
Om man ska välja att konkurrera och tävla så borde det snarare bli mot alla utländska filmer.
Det värmer mig i hjärtat varje gång jag ser en svensk film som seglar upp på biografernas topplistor.
Därför är "Biopublikens pris" ett utmärkt tillfälle att hylla svenska folket.

Jag hoppas naturligtvis att vi ska vinna priset i år! Skulle ljuga om jag sa nåt annat.
Men om inte vi vinner så är jag glad att någon av de andra två filmerna gör det.
Alla de tre nominerade är värda det - oavsett vad surmagade filmkritiker och andra bajsnödiga kulturpersonligheter tycker.

För att rösta gör man så här:









Sune i fjällen har nr: 099-21101
Micke och Veronica har Nr: 099-21102
Bamse har nr: 099-21103

↧
Viewing all 93 articles
Browse latest View live
Search